Joanna Newsom
Södra Teatern 28 september



När Joanna Newsom blir inropad av en entusiastisk publik på Södra Teatern och hon spelar en cover på Americas 'Man's Road' från den tecknade åttiotalsfilmen 'The Last unicorn' faller allting på sätt och vis på plats.

Hon skulle själv kunna vara plockad ur den filmen. Utklädd som en hovdam har hon trollbundit publiken bakom harpan i över en timme, och hon ser ut som ett trollbarn som någon lyft fram från stenen som hon brukar gömma sig bakom, och släppt henne på Södra Teaterns scen.

Hon spelar som en gudinna men får det att se ut som att hon inte har en aning om hur hon gör. Snarast verkar hon skräckslagen men också lite förtjust över ljudet som väller ut ur den jättelika harpan.

Givetvis har hon egentligen stenkoll på vad hon gör. Newsom har spelat harpa sedan åtta års ålder och inte en ton hamnar fel. Att hon dessutom spelar gitarr på harpan är bara än mer imponerande. Det är inte varje dag man hör Jimmy Page-riff på en harpa.

Hennes låtar är överhuvudtaget en upplevelse att få bevittna live. Att det ligger ett låtskrivargeni bakom visste vi redan, men när hon framför dem med precision och dessutom med sin särpräglade och långt ifrån medgörliga sång, är det svårt att inte undra hur fan det går till.



Jag hör till dem som imponeras oerhört av artister som lyckas återskapa sitt sound från skivan näst intill perfekt på scen. Givetvis passar det bara en viss typ av musik, men Joanna Newsom tillhör definitivt den kategorin. Hennes låtar är noggrant utmejslade och måste framföras med samma precision för att ges rättvisa. Sången är också en del av instrumentationen, och harmonin mellan röst och strängar är slående vacker.

På skiva har hon insett att hennes stil är så särpräglad att man riskera att tröttna, och hon varvar därför harpan med piano i några låtar. På scen kör hon rubbet på harpan, och det leder såklart till att det blir svårt att hålla publiken skärpt genom hela setet. Hon lyckas dock väldigt bra, och framförallt får låtarna 'Inflammatory writ' och 'Peach Plum Pear' nya liv tack vare sin strängade skrud. Särskilt den senare passar än bättre i avskalad men upplyft version.

Joanna Newsoms nya låtar visar att hon har sin bästa tid framför sig, och i väntan på nya klassiker som 'Cassiopeia' och 'En Gallop' får gårdagens konsertminne värma oss i höst.

Text: Christoffer Kittel
Foto: Torbjörn Persson

Publicerad: 29 september 2004